Anaheim 2002
Här kommer olika material om mitt besök i Anaheim.
- Rapport
- Workshops
- Min presentation i panelen
- Dikt på avslutningen
- Artikel i den NSA's tidning Letting Go
Rapport från National Stuttering Association (NSA) kongressen i Anaheim juni 2002
(Klicka på bilden för att se den större.)
När jag träffade Annie Bradberry i Gent förra året frågade hon mig om
jag ville delta i den amerikanska stamningskongressen i Anaheim, California,
vilket ligger nära Los Angeles. Jag har under många år deltagit i olika
chatgrupper om stamning och har lärt känna många människor, varav en del har
blivit mina förebilder. Och de har tydligen blivit nyfikna på mig, så nu
skulle jag äntligen få möjligheten att träffa dem. Tack vare ett flertal
bidragsgivare kunde jag äntligen förverkliga min dröm.
Jag börjar här med att berätta om själva resan och kongressen. Innehållet i workshops kommer i ett senare avsnitt.
söndag 23 juni
Klockan 02.00 ringde väckarklockan och efter att ha satt min dotter på
flyget till Amsterdam för att vara hos mina föräldrar, åkte jag via London
till LA. Utan sömn på flyget (2 + 11 timmar) och med klockan tillbaka till 9
timmar före svensk tid, var det eftermiddag där och på kvällen skulle vi ut
och äta. Sängen var ljuv den natten.
måndag 24 juni
Idag blev jag bjuden på lyx. Först den tydligen obligatoriska pedikuren
och manikuren (…), sedan en båttur med NSA styrelsen på en privatägd båt
genom hamnen för att lära känna styrelsen. Vi tittade också på NSA kontoret
och jag fick med mig boken Our Voices hem. En bok med berättelser från föräldrar,
barn och terapeuter. På kvällen skulle vi gå ut med styrelsen, men jag
somnade så fort jag kom tillbaka till hotellet, så det blev inget med det.
tisdag 25 juni
Halva dagen gick åt till att arbeta med ELSA styrelsen på några projekt som vi håller på med, bland annat ett seminarium och ett ungdomsläger. På eftermiddagen kunde jag äntligen sätta mig vid poolen och träffa några som just hade kommit. På kvällen började en helt ny programdel, nämligen forskningskongressen. De hade, för första gången, bjudit dit alla forskare för att arbeta tillsammans. Första delen bestod av en reception, dit jag var inbjuden, andra delen av diskussioner och arbetsgrupper (onsdag), tredje delen bestod av ledande forskare (Walter Manning och Bill Murphy) som höll föredrag (onsdag-torsdag).
onsdag 26 juni
Visst ska man besöka Disneyland när man är i Anaheim, ett stenkast från
hotellet. Men eftermiddagen gick åt till att hjälpa Jay att hitta sin plånbok
med däri allt han ägde. Forskningskongressen pågick hela dagen. Vid
registreringen blev jag välkomnad som om jag varit där i alla år och jag kände
mig hemma direkt. Och när jag väl hade min namnskylt på mig var det många
som kom fram och man fick ett ansikte till ett namn. Och på tal om namn, vid många
mat-/ och kaffeställen ska man säga sitt namn. Kul med ett gäng stammare!
torsdag 27 juni
Idag började kongressen. Programmet delades upp I ungdomsdelen,
barndelen och vuxendelen, varav en stor del var gemensamt. Även föräldrarna
hade egna workshops medan andra aktiviteter anordnades för barnen. Nu hade jag
äntligen blivit av med min “jetlag” vilket var bra, för jag var den
”lycklige” att börja med mitt föredrag. Jag pratade om mitt ALU projekt, då
jag besökte skolor, om våra barn- och ungdomsläger här i Sverige och om
ELSA:s europeiska ungdomsläger och vad dessa i sin tur har gett mig och
stimulerat mig att satsa på barn och ungdomar som stammar. Därefter kom flera
talare från utanför USA. Med som avslutning en uppvisning av den belgiska
filmen ”To Speak”. Efter den delen började alla workshops. Mer om detta i särskilt
avsnitt.
Jag fick nu springa därifrån för att vara ledare i den så kallade
”Scavenger hunt” med barnen. Barnen får i uppdrag att hämta saker från en
lista, genom att be personalen eller gästerna om det. Det kan vara allt från
en rostig spik, till ett par simglasögon eller visitkort. Andra saker som
barnen gjorde som är värda att nämna är till exempel: tala om för kameran
vad du vill säga till/om din stamning, rita och skriva om stamningen och att
intervjua gäster med egna frågor om stamning. Det roliga var att barnen sedan
hälsade på och lekte med mig så fort jag visade mig, så vi hade många
busstunder i poolen! Jag vill speciellt nämna samordnaren Nina Reardon, som
fick barnen att komma upp på scenen och tala inför hela församlingen. Ibland
blyga med bara några ord, ibland med mycket övertygelse, berättande om något
roligt som de upplevt. En liten kille (”Hej, jag är syssling med min bror där
borta…”) blev dessutom vald av alla deltagare som den som alla beundrade
mest under hela kongressen! Inte ett öga torrt…
Sedan hann jag med en workshop (se senare avsnitt) innan den officiella öppningsceremonin
började. I USA älskar man tal, så den ena talaren följde efter den andra,
blandad med mat. Till exempel ordföranden i Toastmasters, en ung kille som nu
är Baseballsproffs och som är öppen över sin stamning, en fantastisk poet
och andra. Vi såg även på ett avsnitt ur M*A*S*H serien som just handlar om
stamning och där läkaren hjälper en soldat som stammar att få sitt självförtroende
tillbaka. Författaren kom själv för att berätta om episoden och videon +
manuskriptet auktionerades bort på lördagen (se den dagen) för 50.000 kr!
(Jag ska dock snart få en kopia…) Därefter dans, men jag valde att gå till
den så kallade ”Stutt-L Eyeball”, där människor från denna chatgrupp äntligen
kunde träffa varandra.
fredag 28 juni
Varje dag började med en Open Mike timme där alla fick en chans att komma fram och prata inför alla närvaranden. Jag hade dock ett möte med ISA styrelsen, där vi pratade om den kommande internationella verksamheten. Sedan talade dagens huvudtalare Rabbi Mark Glickman. En enorm rolig presentation där han berättar kåserande om Moses och stamningen. Det sägs att Moses började stamma då han försökte rädda ett barn från elden. Då brände han sina händer och började stamma. Gud bad Moses 70 gånger att tala till folket, men han bar Aaron att tala till Farao. Och som sig bör, många goda råd om att ta Moses som förebild, såväl hans levnadssätt som hans mod att leda folket.
Därefter var det lunch med prisutdelning. De har olika kategorier som man
kan nominera folk till (ja, det är här jag har fått det ifrån): årets
medlem, lokalförening, lokala ordförande, lokala koordinator, logoped, förälder,
ungdom, och även någon som har gjort mycket för NSA och en person som hamnar
i ”Hall of Fame”. Efter lunch återigen workshops.
På kvällen var den efterlängtade ”Tiki Boat cruise”. En partybåt med mat, dans och till att träffas och pratas. Vi åkte i tre timmar genom den stora Newport hamnen och såg alla stora båtar och hus för att till sist se solen gå ner. (Man kunde välja mellan båtturen, Disney, en baseball match eller att se på Liam, en långfilm om en kille som stammar.)
lördag 29 juni
Återigen började dagen med Open Mike. Dagens huvudtalare var Dennis Barsema. Han arbetar i en mycket stor firma med optiska nätverk och telekommunikation och har många andra ledande roller. Men här gick han tillbaka och berättade om sina erfarenheter som stammare. Att han inte öppnade dörren till sitt kontor, problemen i äktenskapet och andra, mycket personliga saker som han berättade om för att visa att livet med stamningen inte är lätt, men att man kan nå oändligt långt när man väl ha fått livslust, mål och självförtroende. ”Våga öppna dörrar, även om du kanske kommer i en återvändsgränd. Ta då nästa dörr och försök igen. Ta reda på vad som finns på andra sidan. Succén att förverkliga dina drömmar är väl värd det! Belöningen kommer att förändra ditt liv.” Ett mycket inspirerande föredrag med många skratt, men lika många tårar och stående applåder.
Sedan kom Sebastian Scala. Toastmasters består av olika klubbar runtom i världen som tävlar i att hålla tal. Det finns sex olika graderingar och Sebastian har klarat fem av dessa! Idag tränade han på sitt slutliga tal som han skulle tävla med på den högsta, internationella nivån. Och tänk: han stammar! Ännu ett bevis på att stamning inte automatiskt behöver vara ett hinder och att man mycket väl kan föra fram sitt budskap. Sebastian berättade om barnet som ser en fågel och som också vill flyga och sväva. Mamman säger att han inte kan flyga och sväva. Han jämför det med budskapet som han fick som liten ”Sebastian, du kan inte tala.” Idag hör han fortfarande rösterna, man han har valt att inte lyssna, utan att satsa på de mål han har satt på sig själv. Han säger till oss att inte vara rädd för att misslyckas, för genom att våga misslyckas lär man sig att lyckas nästa gång. Det gör dig starkare och får dig att kämpa ännu hårdare och mera målmedveten. Vi vet vad vi INTE kan göra, men vi vet ännu inte allt som vi KAN göra. (Han lyckades inte bli världsmästare, därför att hans tal var ”för likt det föregående”, men han har fått löfte om att börja arbeta för Dennis Barsema…) Därefter återigen en massa tacktal och sedan var det en ledig halvtimme med Open Mike där jag läste min dikt som jag skrivit om kongressen. Ett ypperligt tillfälle att tala inför publik och när folk ställer sig upp och applåderar medan en går FRAM till talarstolen är en känsla jag aldrig kommer att glömma!
På eftermiddagen var det dags för min workshop på 75 minuter. Alla workshops är indelade i tre klasser: terapeutiskt, attityd och uppbyggande. Min var indelad i den senaste gruppen. Då jag var samtidigt med 9 (!) andra workshops, varav de flesta stora såsom McGuire, Toastmasters, antog jag att jag gå på andras workshops, men visst kom det folk! Jag pratade om mitt liv som stammare, från att vara barn, via den stunden då jag ville ge upp, tills idag. Att man kan vända på det hela och använda stamningen till något positivt, till exempel att kunna informera andra, ge stöd till barn och ungdomar som har en lång väg kvar och till att träffa så många andra människor med samma bakgrund. Då det var min första workshop någonsin och på engelska, var det ganska pirrigt, men publiken var underbar, så jag fick trevliga och positiva gensvar, även efter min hemkomst. Det är helt underbart att våga förlägga sina ”trygghetsgränser” och prova på något nytt och se att det faktiskt går att gå ett steg längre.
På sena eftermiddagen var det redan dags för avslutningen. Otroligt vart
dagarna har tagit vägen! Jag hade just kommit igång… Först naturligtvis en
massa tacktal, sedan en rolig grej som jag måste berätta om. Eftersom NSA inte
får statliga pengar gör de allt för att få in pengar. I år hade de bett
alla lokalföreningar (här är det varje delstat) att göra en korg med
presenter, mat eller andra grejor som var speciella för den staten. Sedan var
det utlottning och man kunde köpa lotter till just den korgen som man var
intresserad i. Kanske en rolig idé för SSR? Vi lyssnade också på en sång om
stamning som en ungdoms teatergrupp hade gjort under kongressen. Avslutningsvis
en hejdundrande dikt från Jim Abbott, en lovande poet (som har tatuerat NSA
logon på underarmen för att visa sin tacksamhet!).
Efter snabb dusch och ombyte mottagningen med glitterklänningar och kostym.
(Jag hade blivit förvarnad…). Sedan banketten. Som jag skrev tidigare har NSA
inga egna pengar. Allt måste samlas in via sponsorer och andra medel. Ett sätt
är auktionen. De får in signerade sportartiklar, resor och mycket, mycket, ja
mycket annat. Vi från utlandet hade blivit ombedda att ta med något från vårt
land, så jag gav bort den hackspetten jag fått tidigare. Nu ska ni veta att
pengar finns i detta stora land, så auktionen pågick i tre timmar. För 10 år
sedan fick de en australiensisk hatt, som man kunde köpa för ett år. Den har
gått emellan två rika killar. I år var den till salu för sista gången, då
de hade fått in en ny hatt. Den välanvända hatten gick för 100.000 kr!!!
Totalt fick de in över 500.000 kr. Det du! Äntligen, efter den långa väntan,
kunde vi dansa, i två kvarvarande timmar…
söndag 30 juni
Nu var kongressen slut. Med tungt hjärta, många kramar och gråten i
halsen tog jag avsked. Jag ville inte åka hem. Inte lämna dessa människor som
hade gett mig så mycket. Som hade varit som gamla vänner, som en ny familj.
Jag hade verkligen inte klarat av att åka hem denna dag, eftersom jag inte vet
om jag någonsin har möjlighet att komma tillbaka. Som tur var hade några
personer bokat in mig på en sightseeing tur genom alla viktiga platser som man
bara ”måste” se: Hollywood, Walk of fame, Beverly Hills, Rodeo Drive,
Venice Beach, ja ni vet väl. Ställen där man undrar vad folk gör egentligen
för att få så mycket pengar. På kvällen följde jag med Annie Bradberry
hem, som skulle bli min värdinna resten av veckan och bästa vän under resten
av livet. Annies föräldrar bor hos henne och de värmde mig med frukost och
trevliga samtal varje morgon. Det är just det som är så fantastiskt: att vara
bland människorna och uppleva hur det är att leva och bo i det landet man
befinner sig i. Att vara en av familjen.
Annie visade mig runt i California: Laguna Beach med dess underbara strand,
San Diego nära mexikanska gränsen och Palm Springs, mitt i öknen. Och sista
dagen var det nationaldag, 4th of July. På Annies gata hade man en
”blockparty”, en stor grillfest med mat, dryck, musik och lekar. Och alla går
naturligtvis klädda i nationalfärgerna, stora flaggor hänger överallt, röda
blommor i blått vatten, statens stjärnor på bordsduken, kända nationalsånger,
blandad med stora grillar, massor med olika maträtter och naturligtvis
fyrverkeri. En underbar avslutning på resan som fick mig att äntligen känna
mig beredd att åka hem.
Jag kan berätta hur mycket som helst om den fantastiska kongressen, så om du vill veta mer, tveka inte att kontakta mig.
Workshops
Det var synd att så många workshops (upp till 10 stycken (!) gick samtidigt, så att man missade så mycket intressant. Jag skriver lite om några intressanta workshops här nedan. Jag har dock en del material om andra workshops som jag ska läsa igenom under sommaren.
John Harrison - Public
speaking made fun.
Att tala offentligt är människans största rädsla. Rädslan för döden kommer först på fjärde plats! (Det händer bara en gång och du behöver inte gå tillbaka till din stol efteråt…) Det är svårt att ta kontakt och inte vara rädd är svårt för många. Men för att göra en bra presentation är det viktigt att inte bara göra ett uppträdande utan att bygga upp en relation med publiken. De flesta lär sig att titta längst bak i salen, för att titta på nästippen eller för att se över hela salen. Här lär man sig just att titta direkt på en eller fler personer för att få en personlig kontakt med publiken. Fyra punkter är viktiga:
- var som du är, försök inte att spela någon roll
- skapa en avslappnad kommunikation i en uppmuntrande omgivning
- försök att få kontakt med publiken, ingen one-man-show
- lär dig hur du ska ta emot från publiken, inte vad DU ger den, skapa en relation
Speaking circles är små grupper som träffas regelbundet. I Amerika är der mycket populärt, främst bland stamningsföreningar, men även Europa börjar arbeta mer och mer på detta viset. Skillnaden med Toastmasters är främst att man inte ger negativ kritik, utan enbart positiv. Det viktigaste är att lyssna, inte att tala. Du får även vara helt tyst! Då får du verkligen ögonkontakt med publiken. Och de som är publiken lär sig att vara uppmärksam för att visa talaren sitt stöd. Vi gör enkla övningar i grupper på fyra personer:
- Vi tittar enbart på varandra, utan att tala, utan att flaxa. En tar ögonkontakt, de andra tre försöker att bemöta ögonkontakten genom att hålla blicken kvar och se konstruktiv, lugn och intresserad ut. En mycket svår övning, då vi inte är vana vid tystnad och att behålla ögonkontakt. Det var ännu svårare att inte skratta…Viktigt är dock att hålla tiden: 3 minuter var.
- Nästa övning får en person berätta något för de andra. Automatiskt börjar man direkt att leta efter ett ämne! Övningen går dock ut på att säga vad som helst (eller inte alls!) genom att tala till gruppen en och en och behålla ögonkontakt och för de andra att lyssna uppmärksamt, visa tydligt att man lyssnar och inte svara. Det sista är svårt, då man gärna vill ha ett samtal när man talar så nära varandra. På scenen är det dock lättare.
- Tredje delen består av, efter den personens pratstund, resten av gruppen berättar hur de uppfattade talaren. Innehållet, utseende, vad som helst, bara det är något positivt. Sedan är det viktigt att ta emot applåder och inte bara gå därifrån. Det var helt underbart att känna sig dum och klantig, när sedan resten av gruppen säger en massa positivt om ditt framträdande!
Vi hann tyvärr inte prova på att prata inför hela gruppen, vilket egentligen var steg 4.
Vill du veta mer, titta på
www.speakingcircles.com.
Bonnie Weiss - Light the
fire within
Vi diskuterade vad vi hade för drömmar som vi inte hade förverkligat pga stamningen och om de fortfarande gick att genomföra. Vi gick också igenom en mycket upplyftande berättelse om att bygga upp sin framtid, med än så små steg, men ändå.
Jag pendlade samtidigt mellan en annan workshop om dold stamning. Vi som stammar öppet har problem, men de som inte ens vågar visa sin stamning, har ett heltidsjobb! De pendlar mellan rädslan för att stamningen ska visa sig och för att vara ”dåliga” och mellan att bli uppfattade som ”fuskare” av andra stammare. De kan i många fall inte ens för sig själva erkänna att de stammar.
Tim Gardner - My
comfortable listener
Varför är det viktigt att veta hur andra känner när vi stammar och varför är det bra för oss att göra våra åhörare mer avslappade?
- Våra lyssnare känner sig tryggare
- Vi kan utöka våra egna trygghetsnivåer
- Vi kan ta mer ansvar för vårt tal
Frågor som vi fick:
- Varför känner våra lyssnare sig obekväma?
- De speglar våra egna känslor. Är vi oroliga, så kommer de också att vara det.
- De vet inte hur de ska bete sig.
- De förstår helt enkelt inte.
- Vad kan vi göra åt det?
- Var öppen om din stamning
- Var beredd att informera om stamning
- Använd humor
- Var omtänksam om den andras behov (bråttom?)
- Vad är vårt ansvar?
- Försök tala så bra du kan (Här blev det stora diskussioner, för jag opponerade mig och fick gehör hos båda stammare som icke-stammare.)
- Förklara där det passar (Du behöver inte ALLTID prata och förklara om stamning.)
- Utgå inte ifrån att alla vet vad de ska göra. (Eventuellt kan du berätta hur de kan hjälpa dig.)
- Låt de få reagera naturligt. (Även om det innebär att de skruvar på sig.)
- Var ärlig vad gäller dina känslor. (Om du blir sårad, så har du rätt att få känna det.)
Nora O’Connor, Self
Image
”Ingen kan få dig att känna dig mindre än andra utan ditt medgivande.” (sagt av Eleanor Roosevelt)
Nora arbetar för att ge unga kvinnor bättre självförtroende och hennes workshops är mycket stimulerande och uppbyggande. Hur har stamningen påverkat din självbild? Vad ser du när du ser dig själv i spegeln och hur kan du öka ditt självförtroende? Dessa frågor och andra diskuterades i grupper för att slutligen bli av med bagaget som man har släpat med alldeles för länge. Att kunna förlåta, lägga bakom och gå vidare är en mycket viktig process för att kunna utveckla och förverkliga sig själv och att kunna göra detta i en trygg grupp är en underbar befriande känsla.
Nora O’Connor, Women
Living with Stuttering
En annan workshop som Nora hade handlade om hur stamningen påverkar ditt yrkesval/-liv, relationer och familj, din kultur och omgivning och din självbild. Även här mycket stimulerande samtal som ar lett till en ny Yahoo chatgrupp för de som var med i denna workshop.
Min presentation i panelen
My
father is a consultant and travelled around the world to give speeches, so I've
been raised with the knowledge that speech is important and believe me, I spoke!
:-)
But
at the age of 9 I started to stutter and that was (and still is) just not
accepted in my family, so my world collapsed, as well as my whole personality.
It took me almost 20 years to find out I’m not alone, but once I did realize
that, I joined every stuttering club, board and chat list and stepped into a
world of confidence, role models and "cheer leaders" like you from
Stutt-L, who picked me up when I wanted to hide under the covers.
Today
I'm back to the person I was! Add that to the life lesson my father never
stopped telling us: "impossible doesn't exist" and you might get a
picture of the person I have become.
Every
day I'm still climbing my mountain. Some days I look down and want to quit, but
the next day I look up towards the blue sky and see the rope that friends are
holding, teasing me there's a party going on at the top.
What
I'm trying to say is: every time I meet tough speaking situations I
have
to kick myself in the butt and convince myself I'm ok as I am, including my
failures and bad habits. I try to get the word out that I stutter, as soon as
possible, so that that's over with. It's out in the open.
I
even wear a pin that goes- S-s-sure I s-s-stutter. What are y-y-you good at?
The
toughest years of my life were my school years. Totally ignored by schoolmates,
neglected by teachers and being incomplete in my parents’ eyes, I wondered why
I was on this world. Nobody listened, nobody cared. Nobody loved me. Today I
know otherwise. Now I'm working hard to make sure that other adolescents who
stutter don't have to go through what I had to go through, or if they do have
to, that they know where to find support sooner than I did.
My
self-help started by visiting schools in my province and talking to teachers as
well as kids and students about stuttering. This made me realize and bring
forward things I’ve been hiding for many years.
Within
the SSR, the Swedish National Stuttering Association, I am one of the leaders of
the children camp. During three days the leaders play with the kids, and the
parents are well taken care of by SLP’s. The parents get to talk together
about their children, listen to the therapists, see videos and ask their
thousand questions. We play games, we swim, we have lost of outdoor activities,
we have a disco, the leaders do a play back act, but most of all, we show the
kids we’re stuttering adults who have a life worth living.
One
thing that always brings tears in my eyes is when we introduce ourselves to the
group and one of the children says “Mummy, she stutters too!”. Every year
there are children who didn’t want to come. And the same children ask when
they leave, if they can come back next week. They sit with their parents when
they come and they sit together with the other kids when they leave.
In
the evenings, after bringing the whole group back together, we play outdoor
games, have a barbeque, sing and dance, the kids play together and the parents
start to talk. The children mostly don’t care about their parents anymore.
They have made new friends. But the parents have heard some serious things
during the day that worries them. They ask us, stuttering adults, how life is.
How therapy is. How important it is for them to see us stuttering and having a
good life. But some cry. They realize their child might become one of us: a
stuttering adult, with little hope for fluency…..
But most of all I realize why I’m doing this, when we have our European Youth Camps. ELSA, the European League of Stuttering Associations, has organised three European youth camps. One in conjunction to the World Congress in Sweden in 1995, one in the Netherlands in 1997 and another one in Sweden in 2000. Two young people, one male, one female, are invited to join us for one week to work, talk, learn, but most of all, have fun. We choose a scenery where there’s space to get to know each other, nature to find peace and a place for ourselves, without other guests around.
We have so called “working” workshops, for ex how to start our own stuttering association, we have expression workshops, f ex theatre, mime, painting, but also lots of spare time for sports, getting to know each other and learn more about the countries they come from and of course, for fun. Needless to say we don’t sleep during this camp...
It
was so wonderful to see this guy, shy, and in his eyes, worthless and ugly,
change into a confident scene artist who started his own self-help group in his
home country. Another one changed his job as he now feels confident enough to
take the job he always wanted. The third one moved to another country to start a
new career. The next one is on the national board! We laugh, we cry and we are
one big happy family. We, as leaders, don’t just loose sleep, we also loose
twenty years as we dance to music we never heard of, tell jokes, and sing play
back and karaoke. And again we gain some years when we give them a mirror and
show them their fantastic selves.
We
have an exercise where they make a paper bird, write down something they want to
put behind and than put the bird on fire. The silence afterwards is so intense.
We also ask them to give someone else a small gift, bought, made, written,
whatever, as long as it’s personal. During the last evening they all get a
large sheet of paper to put somewhere in the party room. During the evening
everyone can write or draw something down about that person. It can be just
anything. For ex on mine someone wrote: “You’re wonderful. Sorry about the
trousers though.” (I still wonder what is wrong with them.)
Some
of these young people were specially gifted and showed that to us. We’ve had a
guy spitting fire, table tennis pro’s, salsa stars, painters and poets, piano
players and so on.
Now
why am I telling you this?
Probably
the most important lesson I've learned, and one that I want to help teenagers
learn sooner than I did, is that we’re all right. What we have gone through
has made us stronger, wiser. And we can and should use that to help others.
Young people are our future so we better give them a good example, as they will
be teaching our children and grandchildren.
There's
so much to be happy and grateful for, but you have to look up to see it. A
positive attitude isn't something that's given to you. It's something
you have to look for to find it. To work for to get it. And search
for when you've lost it. But it's so worth it when it's back in your life again,
as you can share it with so many people! Thanks to my stutter I’m here today.
Is there a better reason to be happy for being the person I am?
If
you want to hear more about my way through life from being a teenage nobody to
finally being an adult somebody, THANKS to my stuttering, please come to my
workshop. And bring your teen friends with you!
Finally
I’d like to show you some OH pictures about our activities.
Poem
from Peter Curman
Other
people live strong and worthy lives
Other
people succeed in their marriage
Other
people are always successful
Other
people have a strong sense of reality
Other
people can always solve their problems
Other
people always have better lives
No
one has such problems as I have
No
one is as worthless as I am
No
one messes up it’s live as I do
No
one fails as often as I do
No
one is as helpless as I am
To
me you are one of the others
To
you I am one of the others
So let’s look with each others’ eyes…
Anaheim
2002, dikt på avslutningen
As
a little girl from the Netherlands I loved to speak
At
the age of 9 my stutter closed my mouth
Maybe
because of the pressure to speak “correct”
Maybe
because we than moved to the South
At
the age of 18 I lost my sweet voice
I
had no friends and wanted to leave this life
But
thanks to the people that looked beyond my stutter
I
got a job, moved to Sweden and became a wife
At
the age of 27 I found out I was not alone
I
was not the only “stuttering fool” living on this earth
I
joined the local chapter, ran for the national board
And
the international work gave me a whole new rebirth
At
the age of…, well, today, I’m here together with you
Far
away from the people who surround me every day
Yes,
after years of longing to meet you all in person
I
finally crushed the last obstacle and came your way
Because
without you people who really touched my soul
I
wouldn’t be the person standing here in front of you
(Now
I know some of you aren’t too happy about that
‘Cause
I put my foot in my mouth at times, that’s true)
My
dearest friends Edwin and Konrad made me reach European levels
My
heroes Marty, Russ and Vicki made me get on the plane to LA
My
little sis’ Gina and mom Judy became a part of my family
And
the person I admire the most, Annie B, makes me not want to go away
Marlene,
Michael, Lee, your arms are the most comforting ever
Jim,
your poets touched me in the deepest of my soul
Because
of all of your love and never ending support
I’m
no longer afraid to reach for my goal
All
of you people here, mentioned or not
Made
such an indescribable impact to my life
You
made me climb mountains high above the clouds
You
made me face deep waters and encouraged me to dive
Some
of you I’m about to leave behind
But
some of you now got under my skin
I’ll
carry you with me every minute of the day
Because
the sun will always shine in a world you’re in
I
love you!
sidan upp
Happy 4th of July… (Min artikel i NSA tidningen Letting Go)
Many of you told me the NSA convention would be a great and everlasting experience. And I was prepared and willing to let it all come over me. But today, one day before I leave California, my heart is aching and my face shining with tears as nobody told me this would be the ultimate experience of unconditional love.
I was not prepared for the unconditional love and everlasting friendship of the board members who included me into their group and work. They showed me that work and friendship do go together and made me feel at home from day 1.
And I was definitely not prepared to have their arms around me as if they had known me for years.
I was not prepared for the unconditional love parents like Tim and Debbie shower over their son Chris, carrying him, pushing him, coaching him. Giving their time, money and efforts to the NSA. Growing up with such parents is the wish of every child.
And I was definitely not prepared to become a small part of their love and support myself.
I was not prepared for the unconditional love of Nina to her kids. She got them to talk on stage in front of the whole group. I watched them grow during the convention. I saw their work. And I saw Nina’s proud tears doing this. They were HER kids those days.
And I was definitely not prepared to the love these kids directly gave me during and after the Scavenger hunt I was grateful to be a part of.
I was not prepared for the unconditional love of my friends from Stutt-L, who were even more wonderful in real. They made me feel important and loved, and introduced me to their friends.
And I was definitely not prepared to be loved by people who had never met me before.
I was not prepared for the unconditional love from Annie who made me one of her close friends. She took me into her heart and we shared our deepest emotions. She made me a part of her world, her family and her friends, by showing me the people and places she loves the most during a whole week.
And I was definitely not prepared to the love her lovely parents, her beautiful daughter and her great brother gave me, together with her friends and yes, even her pets.
I have never felt such unconditional and ultimate love. So now you guys tell me: how do I move on? How can I ever live my live without your hugs, your loving and supporting words, your poems, your expertise.
Today is the 4th of July and people are happy and celebrating. But how can I? How can I put this ultimate body and mind experience behind me when I enter my plane and be thousand of miles away from you? Will I ever return? Will I ever see you all again? Will I ever find my own peace again? Will we stay in touch or will I be replaced by other people who come into your lives?
My dearest friends, why didn’t you tell me that ultimate and unconditional love really exists….