Ur ICA-kuriren nr 37/2004
Av: Karin Södergren

Våga stamma och sluta skämmas! Den uppmaningen riktar Anita Blom till landets omkring 90 000 vuxna stammare. Hon är själv en av de drabbade.

– Man kan ha ett jättebra liv som stammare. Bara man accepterar sig själv som man är och slutar skämmas för sin stamning, säger Anita Blom.

Tänk dig att du ska gå upp på en scen och prata inför hundra personer.
Lite nervös? Rädd för att tappa tråden eller att rösten inte ska bära?
Ungefär så känner sig många stammare. Skillnaden är att skräcken kan slå till varje gång de ska säga något.
– Det kan vara en så enkel sak som att svara i telefonen eller beställa mat på en restaurang, berättar Anita Blom, 39 år, som bor i Götene utanför Skara.

Visserligen kan talhindren vara stora. Men en stammares värsta fiende är den egna rädslan, menar Anita.
– Många stammare har svårt att ens inför sig själva acceptera sitt funktionshinder. De skäms så mycket att de hellre slutar prata och isolerar sig än står för sina svårigheter.
Hon vet hur det känns att skämmas. Under hela uppväxten blev hon retad och utfryst. Hon sågs som mindre begåvad. Någon hjälp fick hon inte.
Alla vuxna teg om hennes problem. Inte av elakhet utan på grund av fördomar och okunskap.
Det gick så långt att hon inte längre ville leva.
– Jag kände att jag var en skamfläck. Jag tänkte att det var bäst för alla om jag inte längre fanns.

Vändpunkten kom på ett sommarjobb när hon var 18 år. För första gången blev hon bekräftad för vad hon åstadkom och den hon var.
Självförtroendet växte. Men först vid 27 års ålder fick hon äntligen svar på alla sina frågor. Då hade hon gift sig med en svensk man och flyttat från Holland, där hon växte upp, till Sverige. En broschyr ledde henne till en stamningsförening.
– Det var helt fantastiskt att träffa andra som pratade som jag!

Sedan dess är Anita Blom aktiv inom stamningsrörelsen, både inom landet och internationellt. Vid sidan om sitt jobb som kontorist, sin familj och sitt musikintresse – hon spelar saxofon – ägnar hon sig åt att informera om stamning. En särskilt viktig grupp att nå är föräldrar med barn som stammar.
– Om ett barn haltar går man till en läkare och får problemet bedömt och utrett. Om ett barn stammar är det många som följer rådet ”det växer nog bort av sig själv”. Under tiden förvärras problemet.
Den som får rätt stöd tidigt i livet har större chans att bli hjälpt, visar forskning. Att helt bli fri från sin stamning är dock få förunnat. Men det finns tekniker man kan lära sig som förbättrar talet.

Inte minst handlar träningen om att våga utsätta sig för talsituationer.
Förhållningssättet från omgivningen kan också förvärra eller förbättra läget. Anitas råd till den som möter en stammare är att försöka dra ner taltempot, lyssna tills personen har pratat klart, inte avbryta, inte fylla i och hålla ögonkontakt.
– Men om du inte har tid att lyssna färdigt, så säg det! Är du osäker hur du ska bete dig – fråga!

De flesta stammare – både vuxna och barn – har stor nytta av professionell vägledning, anser hon. Själv har hon lärt sig tekniker som hjälper henne att prata nästan utan ”stopp”, även i telefonen.
– Telefonen är annars det värsta för många stammare. Att inte se den man pratar med förvärrar situationen. För mig är mejl och internet det bästa som hänt!

Alla kan drabbas
Stamning förekommer i alla länder och inom alla samhällsklasser.
Uppskattningsvis 4 procent av alla barn och 1 procent av alla vuxna stammar.
Forskarna är oense om vad som orsakar stamning, men genetiska faktorer och miljö kan spela in.
Oftast börjar stamningen i 3–7-årsåldern. Fyra gånger fler pojkar än flickor drabbas.
Behandling ges av logopeder och talpedagoger. Den som får rätt hjälp kan ofta lära sig tala mer flytande eller – i vissa fall – bli i det närmaste symtomfri.
Den 22 oktober varje år firas Internationella stamningsdagen.
2004 har utropats till Internationella barnstamningsåret.
Mer information finns på: www.stamning.se och www.anita.se