 |
 |
Vem är jag?
Idag står Anita Blom för den hon är. Hon har slutat vara rädd och börjat ta plats i samtal. Men vägen hit har varit lång. Först vid 27 års ålder insåg hon att hon inte är ensam här i världen med det nyckfulla funktionshindret stamning.
Av Carita Andersson
Bild Mikael Ljungström
Radioreportern Kjell Albin Abrahamsson gör det. Sångaren Orup gör det. Churchill och Beppe Wolgers gjorde det. Och Anita Blom. När vi kommer hem till henne i det gula tegelhuset utanför Götene stammar Anita när hon berättar sin historia. Hon stammar mer än vanligt, säger hon, för hon är upprörd efter att ha fått veta att a-kassan tappat bort papper så att ersättningen blir en månad försenad.
Igår när vi pratades vid i telefonen stammade hon inte alls. Det är så olika.
–På scen med en mick i handen stammar jag inte, berättar Anita, men när jag är upprörd stammar jag mer än vanligt.
Det finns många olika sorters stamning, och det som är rätt för en är fel för en annan.
–Jag känner en synskadad som stammar och jag har frågat honom vad som är värst: att inte se eller att stamma, och han sa att stamningen är värst, eftersom den är så oförutsägbar, ibland är den där, ibland inte. Synskadad är han alltid.
–Och jag har träffat en stammande flygledare, som inte alls stammar på jobbet. Det finns stammare som inte stammar i telefonen, och andra som stammar bara i telefonen, berättar Anita Blom som själv var 27 år när hon för första gången mötte en annan människa som stammar. Innan hade hon känt sig alldeles ensam med sitt funktionshinder.
–Jag fick en lapp i min hand om Sveriges stamningsförening, och sen var jag på en medlemskongress. Det var så skönt! Vi satt och berättade historier, och alla väntade ut den som berättade, och skrattade när historien verkligen var klar.
En självklarhet för många andra, kanske, men för en stammare är det fantastiskt att få prata till punkt.
Anitas livsberättelse är en svart historia, åtminstone fram till sena tonåren, då hon fick sitt första jobb, och en chef som verkligen såg förbi stamningen och värderade henne för det hon åstadkom. Innan var det mobbning, utfrysning och tystnad. Hon önskade att hon varit stum, för det var ju ingen idé att säga något. Ingen orkade lyssna, och ingen såg vad hon kunde. Inte ens föräldrarna stöttade.
Många tror att det är nåt fel i huvudet på den som stammar, eller att personen är väldigt nervös (när det i själva verket är tvärtom; det är själva stamningen som skapar nervositeten). Även fotografen Mikael Ljungström, som stammade som ung, kan intyga att det är lätt att bli stämplad som störd. I ett intyg vid mönstringen skrev läkaren att det fanns ”psykisk störning” med tanke på stamningen.
–När du börjar stamma är det som en isbit som ligger och flyter. Sedan växer den neråt, på grund av alla negativa erfarenheter, och blir ett isberg. Själva stamningen är isbiten. Det dåliga självförtroendet, att du inte vågar ta plats och stå upp för dig själv, är isberget.
Ofta är det dolda isberget större än det som syns på ytan. Den som stammar kanske ändrar sitt beteende till exempel söker jobb där man slipper prata, trots att han/hon egentligen har mycket högre kvalifikationer.
–Jag är egentligen utåtriktad, gillar att skämta och prata med folk, men jag tvingades bli tyst, berättar Anita Blom, och det var kanske det värsta.
Men det är slut med tystnaden nu. Hon ägnar all sin fritid och ekonomi till att hjälpa andra att slippa uppleva det som hon har gått igenom. Idag är hon aktiv i stamningsföreningen både lokalt, nationellt och internationellt, i hemtrakten pratar hon om stamning i skolor och för politiker och ibland bär det iväg till internationella möten och kongresser. Snart bär det iväg till Australien på världskongress till exempel, där hon ska hålla två presentationer.
Men det tog tid innan Anita vågade ta plats och börja tro på sig själv. Den 18-åriga Anita fick ett jobb där chefen såg att hon var lika bra som någon annan, hon fick en kille (hon, ”idioten…”), hon träffade senare sin man och flyttade från hemlandet Holland till Sverige. Det svenska språket lärde hon sig på fyra månader, men ofta skyllde hon på att hon inte kunde vissa ord när de i själva verket var svåra att säga.
Kebab är svårt, till exempel. En stammares vardag kan bli att äta pizza när man i själva verket är sugen på kebab. ”Jag vill ha en k-k-k-k-k…pizza..” låter beställningen då.
Att äta det man är sugen på, att betala tågbiljett dit man ska och inte till någon station som är lättare att säga, att klara sig genom en telefonbeställning utan att personen i andra änden lägger på luren, är kanske självklarheter för många andra.
Det finns två olika reaktioner som Anita Blom inte gillar – den ena är att tycka synd om stammaren. Den andra är att säga att alla hakar upp sig nån gång, det är inte så farligt.
–Jag vill hamna mittemellan. Stamning ÄR ett funktionshinder, men vi klarar oss lika bra som andra, om vi till exempel får längre tid på oss.
Ett exempel: Anita Blom talade för några veckor sedan inför Europaparlamentet. Där var representanter för olika handikappgrupper, och alla skulle få tre minuter var att tala. Anita var talare nummer 39.
–Jag sa att jag behövde längre tid, och att jag måste komma tidigare i talarlistan, annars skulle det inte gå. Det är ju den enkla handikappanpassning jag behöver.
Anita fick fyra minuter och blev talare nummer 13, vilket blev lyckonumret, trots en stor klocka i salen som tickade fram sekund för sekund. Nu har hon talat inför hundratals politiker från hela EU, och det blev en kick hon kan leva länge på. Och i ärlighetens namn så fick hon låtsas stamma, för i själva verket stammade hon inte alls när hon väl stod i talarstolen.
En annan kick är att hon äntligen klarat av att gå i skolan, och njuta av det. Utfryst som hon var som barn i Holland hade hon aldrig tänkt sig att sätta sig i skolbänken igen. Men för några år sedan började hon försiktigt med att läsa ämnen där hon slapp prata så mycket. Det gick bra och hon fortsatte med andra ämnen. I höstas gick hon ut med högsta betyg i alla ämnen, en revansch så god som någon. Dessutom var hon konferencier på avslutningsdagen.
Nu jobbar hon halvtid med bland annat postorder, administration och ekonomi i det egna familjeföretaget, en mekanisk verkstad och museum med ångmaskiner, veterantraktorer, och en massa andra maskiner (Rubens är ett välkänt fenomen i trakten). På den andra halvan söker hon nytt arbete. Gärna ett jobb där man ska många bollar i luften. Lite stress och mycket att fixa med gör att hon stammar mindre. Konferensvärdinna vore drömjobbet. Eller en som ska lösa alla problem som uppstår på t ex en flygplats. Men även att arbeta inom en handikappförening, då hon är insatt i såväl olika funktionshinder som i det handikappolitiska arbetet.
–Frågan är om jag ska skriva i en jobbansökan att jag stammar?
Anita har aptit på livet. Hon har hunnit bli 39 år och har en del att ta igen, nu när hon vågar.
–Min tonårstid är nu, säger hon med ett skratt och bubblar vidare för att hinna säga allt hon vill ha sagt.
Framförallt kanske:
–Prata om stamning! Det gäller för såväl den som stammar som åhöraren. Det är inget som vi kan rå för och ska behöva skämmas för.
Anitas tips till dig som möter en stammare:
–Vänta, det kommer!
–Fyll inte i (då fokuserar du på hur jag pratar – inte vad jag säger)
- Avbryt inte
–Fråga hur jag vill ha det!
- Se mig som jag ÄR, inte som jag låter. Och se på det jag är bra på, inte på det jag det ena som jag är mindre bra på.
Kom ihåg:
-Den som stammar gör inte det på grund av rädsla eller nervositet (däremot kan själva stamningen skapa nervositet.
–Det finns stammare inom alla yrken. Stammare är olika, stamningen uppträder på olika sätt, till exempel stammar vissa bara i telefonen, medan andra aldrig stammar i telefonen. En del upprepar vissa ljud, andra fastnar i början av ett ord och har svårt att komma vidare. Att utgå från talet på anställningsintervjun gör inte den stammande rättvisa.
–Bedöm inte en stammare utifrån talet. Tänk på att den som söker ett arbete anser sig klara av det.
- Livserfarenheterna kan göra en stammare till just den
personen du söker, med inlevelseförmåga, empati och envishet att nå målet.
- Stamning är ett socialt handikapp. Att inte ge en människa
möjlighet att uttrycka sig är att neka någon sin mänskliga rättighet att få
kontakt och kan leda till social isolering!
Om stamning
–1 procent av alla vuxna stammar i olika grad, men många märks inte eftersom de döljer sin stamning.
- Det är 4 gånger så många killar som tjejer som stammar
–Fler barn än vuxna stammar, men Anita Blom anser att man alltid ska söka hjälp om ett barn stammar.
–Stamning går i de flesta fall inte över, men många kan lära sig tekniker för att prata mer flytande
–Stamning finns överallt i hela världen. Man vet inte säkert vad stamning beror på, men det finns en ärftlighet.
- Stamning är en av få funktionshinder som direkt
anpassar sig efter omgivningen. Därför är det viktigt med kunskap för att
inte låta detta funktionshinder bli ett handikapp.
–Stamning är ett funktionshinder och det finns hjälpmedel, till exempel datorprogram och speciella hörapparater där man hör sig själv med fördröjt tal, men de är dyra då de inte är klassade som hjälpmedel, och de flesta otillgängliga här i Sverige.
”Jag stammar och det är bra för det jag säger är värt att upprepas”
text på en t-shirt
Läs mer på
eller på Anita Bloms egen sida
www.anita.se