Öppet brev till politiker med önskan om ökad kunskap om stamning och ökad tillgång till behandlare, forskning och hjälpmedel till personer som stammar.

Det händer en hel del på handikappfronten. Man pratar om bra bemötande, demokrati och mänskliga rättigheter. Tillgänglighet står högt upp på listan, det satsas på forskning och skolan och målet är ett IT samhälle för alla. Vi har fått en ny Myndighet för handikappolitisk samordning (Handisam) med ett särskilt uppdrag kopplat till nationella handlingsplanen för handikappolitiken och som ska stödja, aktivt stimulera och förmå aktörer på olika nivåer att beakta de handikappolitiska målen i sin verksamhet.

På riksdagens hemsida kan man läsa Berit Andnors tal i Umeå 13 maj 2005:

- ”Vad är handikappolitik? Jag skulle vilja säga att det handlar om att föra en politik för livet. Det handlar om att alla människor ska kunna få en bra skolgång, att kunna få ett jobb, att fungera som förälder, att uppleva en ålderdom i trygghet och frihet. Allt detta utan att hindras av att du inte ser, inte hör, eller tänker som andra. Att du inte på grund av ett funktionshinder hindras från att vara delaktig. Eller för att omgivningen har förutfattade meningar om vad du klarar av.”

Varje myndighet har ett grundläggande ansvar för att inom sitt ansvarsområde leva upp till de nationella målen för handikappolitiken. Enligt en särskild förordning är de statliga myndigheterna idag skyldiga att jobba i enlighet med de handikappolitiska målen. I handikapplanen står det dock ”bör”, i skollagen finns det många kryphål och skolpersonal anser att de varken har tid eller ekonomi att ge särskilt stöd. Till och med i det arbete som pågår internationellt med att ta fram en FN-konvention för funktionshindrades mänskliga rättigheter finns förslag om punkter med särskild betoning på människor med syn- hörsel- och rörelsehinderproblem. Så, trots all god vilja gäller satsningarna inte för alla grupper av funktionshindrade.

Undersökningar visar att 1% av alla vuxna och 4-5% av alla barn stammar. Och för dessa människor ser sanningen helt annorlunda ut.

- Det finns ett stort antal hjälpmedel som motverkar stamning. Dock inte i Sverige. Det finns ett enda dataprogram där man kan träna sitt tal, men det ska bekostas helt av brukaren.

- Det finns just nu en enda forskare som forskar om stamning i Sverige.

- Talpedagogutbildningen har lagts ner och talpedagogerna som finns kvar på skolorna sägs upp. De få logopeder som utbildas har knappt några veckor i sin utbildning om stamning och stannar i storstäderna, med långa väntetider som följd, vilket är crucialt för en person som stamning, då tiden är värsta fienden. Tidig diagnostisering har visat sig ge bästa resultat, så ju längre väntetid, ju högre samhällskostnad, då det uppstår andra symptom och problem ju längre stamning förblir obehandlad.

- Specialläraren ska ta hand om eleven med funktionshinder, vilket betyder att de inte har någon som helst möjlighet att sätta sig in i alla problem och behandlingssätt. Läraren har varken kunskap eller tid att sätta sig in i den stammande elevens problem, då stamning inte ingår i lärarutbildningen.

Hur kan en elev som stammar finna glädje i t ex den europeiska Språkdagen 26 september, när läraren inte anser att eleven ska satsa på språk pga stamningen? Eller när eleven får låga betyg i språk då han eller hon ”inte läst på läxan” trots att det beror på att stamningen blockerar talet och inte viljan eller kunskapen?

Och hur kan en arbetssökande få en chans att bevisa sina kunskaper, när den inte ens får komma på arbetsintervju eller direkt blir bedömd som otillräcklig bara för att han eller hon stammar?

För hur kan en annan förstå hur det känns att inte kunna uttrycka sig, att ständig vara rädd för omgivningens bemötande, att alltid måste vara mer än bäst för att kunna konkurrera i skolan, på jobbet och i samhället.

Det första man lär sig när man föds är att livnära sig. Nästa steg är att kommunicera. Därför borde det vara en mänsklig rättighet att få hjälp när kommunikationen inte fungerar. Den hjälpen som krävs är så liten, men ändå betyder den skillnaden mellan ett fullvärdigt liv och ett liv utanför den sociala gemenskapen.

För funktionshinder är mer än syn-, hörsel- och rörelseproblem. Det behövs mer kunskap om stamning och den effekten den har på livskvaliteten, där personer som stammar och stamningsförbundet borde vara den självklara kunskapskällan för beslutsfattare, arbetsmarknaden, skolvärlden och allmänheten.

Anita Blom

stammare